En bottenlös sorg

”Så du är gravid?”

"Ja."

”Och du vill inte vara det?”

"Nej. Jag lever med en elak man i ett dött äktenskap och har knappt ork att fungera för de barn jag redan har. Jag måste rädda oss från honom."

Inga fler frågor ställdes. Hon tog fram en nyckel och låste upp ett skåp där min räddning fanns: Aborttabletten. En plastmugg med vatten ställdes fram och jag svalde ner tabletten. Sedan fick jag vidare instruktioner för steg två av aborten. Där och då framstod hon som min syster i mitt elände. Hon som räddade mig. Jag tyckte om henne.

Aborten genomfördes.

Ingen förvarnade mig att det som skulle komma ut ur mig i allt gick att likna vid en liten, liten människa. Jag förstod det inte då men jag chockades djupt.

Enligt min uträkning skulle mitt nya, fria liv börja nu. Men nästa morgon vaknade jag med ångest i bröstet. Konstigt. Hur jag än försökte resonera bort något krypande obehagligt så blev jag mer och mer omringad. I detta ångestbrus sa jag till mig själv: Du avlivade dina barns syskon, vet du det?

Från den dagen grät jag. Från den dagen var jag ett öppet sår och visste att jag aldrig mer skulle bli densamma.

lade sig över mig så jag knappt kunde dra efter andan.

Att bli mamma är den finaste gåva som förunnats mig i hela mitt liv. Bandet mellan en mamma och barn är heligt. Så krocken mellan denna uppfattning och vad jag gjort mot mitt oskyldiga barn blev förödande. Jag gick sönder i alla sömmar.

Men det hände något förunderligt. I sömnlöshet surfade jag på nätet och hittade en sida: Efter en abort. En hand räcktes mot mig. Jag gör detta bara av medmänsklighet, sa hon.

Hur är det möjligt?

Vi började våra samtal och sakta jobbade vi oss genom skuld, sorg, förlåtelse och allt annat som jag egentligen inte haft anledning att förstå förut.

Vändningen kom när vi kom till steget att hedra mitt ofödda barn och visa den kärlek som ett barn förtjänar. Det är bara i kärlek som ljuset kan komma tillbaka.

Hon är den enda som vet vad som hände mig det där året. Det kanske förblir så för resten av mitt liv. En främling kan bli din verkliga syster. Det var inte hon som räckte mig aborttabletten som ”räddade” mig, utan det var hon som räckte mig handen efteråt.

Mitt ofödda barn finns med mig för resten av mitt liv. En person jag aldrig fick lära känna eller hålla, men som tillsammans med mina andra barn förändrat mig mest och lärt mig vad äkta kärlek är.

Mitt mående är bättre idag och jag har gått igenom skilsmässan jag önskade. Jag är ingen helig moder, jag är bara en människa som gjorde fel. Tack Efter en Abort att ni hjälpte mig upp när jag fallit. ”...jag var hemlös, och ni tog hand om mig...”